Här ser ni Mathias Tistelgren hålla en live-konsultation inför publik på en av de nordiska konferenserna.
Alla filosofikaféledare och många av de filosofiska praktikerna arbetar med grupper. Men det finns också de som tar emot enskilda för filosofisk samtal. Men vad är det, och hur går det till, Mathias Tistelgren reder ut begreppen.
Först några ord om terminologin. Vad det handlar om är ett personligt samtal med en filosof; analogt med, men inte detsamma som, ett samtal med en coach eller en terapeut. Det finns ingen officiell term för ett sådant samtal. Själv gillar jag begreppet ”philosophical consultation” men andra föredrar ”philosophical counseling”. En annan variant jag har hört är ”personal philosophical facilitation”. På SSFPs hemsida kallas det ”personligt filosofiskt samtal”. Vad den som kommer för ett sådant samtal ska kallas är heller inte uppenbart. Somliga använder ordet ”klient”, andra föredrar ”gäst”, ”besökare” eller ”samtalspartner”. Jag har också hört ”l’autre”, ”the other” och ”counterpart”. Var och en har sina favorittermer.
Vad samtalet går ut på är att någon kommer till en praktiker för att diskutera en fråga som, vanligtvis och rimligtvis, handlar om ens eget liv. Den kan vara av ett mer praktiskt slag eller mer existentiell – ofta hänger de ihop. De flesta praktiker verkar vara överens om att vår uppgift inte är att lösa problem utan att diskutera problemen (vilket ibland kan leda till en lösning eller till att problemen visar sig inte vara några problem) och sätta dem i relation till personens syn på sig själv och sina förmågor.
Hur detta slags samtal går till ser olika ut beroende på vem man vänder sig till. Några skolor kan möjligen identifieras. Den tyska skolan, initierad av Gerd Achenbach, och som också är populär i Skandinavien – de som utbildat sig i Norge känner väl till detta – påminner om en konversation där man får uttrycka sig fritt utan att bli avbruten eller ifrågasatt, men möjligen ledd av praktikern in på stigar som förefaller relevanta och fruktbara att utforska. En annan mer logisk-baserad variant, som kan kallas den holländska skolan, problematiserar besökarens idéer och förutfattade meningar om sig själv i syfte att låta denne se sig själv utifrån, utanför den berättelse man har skapat om sitt jag. Den jobbar bland annat med att hitta logiska motsägelser, att konceptualisera beteenden och att facilitera paradigmskiften (t.ex. från ett moraliskt till ett estetiskt). En tredje variant jobbar mer med att koppla personens livshistoria eller ”ledmotiv” till filosofiska idéer som vi har tillgång till genom böckerna, traditionen, genom vår ”filosofiska kanon”.
Många praktiker blandar förstås element från de olika varianterna, men oavsett metod är syftet rimligen att använda samtalet som hjälp för självreflektion. Slutmålet är inte en given sanning, snarare en djupare förståelse för de frågor som upptar en, vare sig de är praktiska eller mer existentiella. I den mån vi söker nå ett resultat av samtalet, utan att ge några garantier för att det kommer uppnås, så är det väl i slutändan en ökad självkännedom och ett mer reflekterat och autentiskt liv.
Mathias Tistelgren, filosofisk praktiker
